Category: Kulturen

Ingmar Karlsson är en pensionerad diplomat som via stationeringar på svenska ambassader upplevt mycket av vår värld. En global förståelse har också utgjort ett basfundament för en rad av honom författade böcker, som exempelvis De små folkens historia (2020) och Den nya världsordningen (2022). Med Folket som inte fick finnas – Palestiniernas historia försöker han ta ett mer allomfattande grepp runt en av vår tids allra värsta orättvisor.

Det är omöjligt att ge hans bok En musikalisk valp full rättvisa i en enda recension eftersom den är fullsprängd av historier om möten med människor i Sverige och internationellt och ständigt nya kulturprojekt, sånger och samarbeten. Som ett fantastiskt kaleidoskop sprider texten ut sig runt vissa teman, snarare än i tidsordning. Han är trubadur och sångare, skådespelare och fredsaktivist, Pride-organisatör och operaskolestudent för att bara nämna några roller.

Med en allvarlig sinnlighet kunde hon skriva fram barnets filosofiska universum. Hon förstod och begripliggjorde de enorma rymder som finns i ett barns tankevärld. Hennes fingertoppskänsla för det vardagsmystiska – det hemliga, det som vi ibland bara kan skymta i ögonvrån – var djupgående. I år skulle Maria Gripe ha fyllt hundra år. Det är sexton år sedan hon lämnade jordelivet. Men hennes böcker lyser fortfarande med en obändig livskraft.

Clara Matteis bok Kapitalets ordning skildrar hur borgerligheten med hjälp av åtstramningspolitik tog tillbaka det politiska initiativet vid en tidpunkt när dess välde genomgick sin allvarligaste kris någonsin.

Christopher Guilluys De degraderade börjar bra. Berättelsen om globaliseringens följder är full av skarpa iakttagelser. Underrubriken – De folkliga klassernas överlevnadsinstinkt – säger mera om författarens världsbild än om huvudrollsinnehavarna, men boken är ändå värd att läsa. Den är vass så länge den håller sig till det som mainstreammedia inte tar upp: arbetarklassens förluster i senindustrialismen.

Vi lever i en tid då krig är ledordet. Få är rösterna som talar om fred. Men det finns undantag. Ett sådant är det nystartade nätverket Lysistrate i Umeå. Med banderoller, gatuteater och ett drama från antiken vill de höja en annan röst. En röst som säger att krig inte är enda vägen framåt. Att nedrustning är möjlig. Att fred är ett ord med kraft att förändra världen.

En tidningsbild dröjer sig kvar i minnet. Kritvita stränder och turkost vatten i en swimmingpool. Bredvid står hopfällbara stolar där soltörstande turister sitter bekvämt tillbakalutade. Himlen bakom är svart av brandrök. Semesterparadis står bokstavligen i lågor och turister på plats evakueras samtidigt som nya flygs dit. Andreas Nyman har svårt att kasta av sig känslan av att leva i den yttersta tiden.

Sverigedemokraternas och regeringens angrepp på socialdemokraternas A-lotteri i syfte att ”dra åt pengakranen” till S och, som SD:s Tobias Andersson uttryckte saken, ”göra leden glesare på första maj”, är bara den senaste framstöten. Bit för bit attackeras nu i allt snabbare takt de ekonomiska förutsättningarna för Folkrörelsesverige.

På morgonen 14 juni 2001 – samtidigt som Bush landade på Landvetter – spärrade polis av Hvitfeldtska gymnasiet i närheten av Götaplatsen. Göteborgs kommun hade hyrt ut Hvitfeldtska till omkring 500 unga aktivister. Fler än 450 av dem greps av polisen under det som i medierna brukar beskrivas som startpunkten för Göteborgskravallerna.

Det är snyggt. Det är roligt. Det är galet. Det är lite för mycket ”snaffs och snuffs”. Norrbottenteaterns uppsättning av Kollektivet – av och med Sven Björklund och Linda Wincent – är som en samling knasiga sketcher någorlunda sammanhållna av en övergripande historia: den om tuttkollektivet i Sattajärvi utanför Pajala. En skruvad version av något som skulle ha kunnat hända under den så kallade gröna vågen på 1970-talet.